Datum: 2012-02-21
Tid: 16:10:43

Om mig

Jag som driver denna blogg (och typ 1000 andra som jag haft tidigare...) heter då Molly Bergström. Jag är oftast en glad och sprallig tjej, men åt det lugnare hållet. Jag bor i Uppsala tillsammans med min fina och underbart älskade pojkvän. Jag tänkte att detta inlägg ska bli som ett "lära-känna-mig" inlägg.

Jag växte upp i Gamla Uppsala som ligger i utkanten av stan. Här gick jag i skolan tills jag blev 12 år. Jag hade många vänner omkring mig och tre riktigt bra vänner - mina bästa vänner. Jag var alltid accepterad i skolan och i min klass. Jag var inte särskilt populär, men inte heller utanför eller mobbad. Jag var helt enkelt en i mängden och det trivdes jag verkligen med. Jag har aldrig varit en person som velat synas utan jag står hellre ett steg bakom alla andra.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur och är uppväxt med katt. Jag började vid ungefär 5 års ålder rida på ridskola och vart helt fast. Sen dess har jag aldrig slutat med hästarna. Dom var mitt liv och min andningspunkt. Red först på ponnysar men gick ganska snabbt över till islandshästarna och ja, en gång islandshäst - alltid islandshäst! Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men jag avstår för att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg.

Musik var också något jag intresserade mig tidigt för. Jag började spela cello när jag var runt 7-8 år och spelade i många år tills jag inte riktigt hade tid längre. Piano är något jag alltid har spelat också - dock är jag självupplärd.

När jag blev 12 år så bestämde mina föräldrar sig för att vi skulle flytta till landet. Vi var på visning i ett underbart fint hus som jag vart helt förälskad i. Jag hade drömt om att bo på landet så att jag kunde skaffa fler djur. Sagt och gjort. Huset blev vårat och vi flyttade dit rätt så snabbt. Våra grannar hade egna hästar och vi bestämde oss ganska snabbt att jag skulle få en egen foderponny.

Jag började i en ny skola i 6an, ute på landet och kom in ganska snabbt i min nya klass. Vart fort väldigt bra kompis med en tjej som jag sen höll ihop med till och från under hela högstadiet. Vi är idag fortfarande vänner. Klassen var helt okej. Självklart saknade jag alla kompisar inne i stan men eftersom jag drömt om ett hästliv på landet så kändes det ändå okej. I värsta fall hade jag ju djuren och ja, tur var väl det.

När det var dags att börja i högstadiet splittrades alla klasser och en ny skola skulle blandas med oss. Knutby skola. Jag vet att jag var liten och knäpp (är fortfarande liten och knäpp) men eftersom det var en ny klass och nya människor som jag inte kände eller ens träffat tidigare så kom jag på en jätte bra idé att skriva brev till några av dom nya i klassen. Det var tyvärr inte så populärt då jag fick totalt negativa kommentarer om det...

Första veckan i 7an var okej. Jag var väl "accepterad" men inte mer än så. Och värre skulle det bli. Jag vet att jag inte borde skriva om detta för jag mår fortfarande oerhört dåligt över allt som hänt. Men jag känner att jag vill ge er en bild på hur jag upplevde allt. Och därför skriver jag precis som jag vill.

Jag vart först hatad av dom flesta i min klass. Men det spred sig ganska snabbt så att jag blev hatad av fler och fler. Det var som typ två olika gäng i skolan. Eller alltså. Det var oerhört många olika gäng. Men det var två olika gäng som hatade mig väldigt mycket. Jag fick ofta höra hur ful, fet och äcklig jag var. En svans som bara följde efter som ingen ville vara med. Och ja, det var väl så. Jag lärde mig ganska snabbt att jag inte var så mycket värd.

Det var också vid denna tidpunkt jag började skolka. Eller, på ett sätt kan man säga att jag inte skolkade. Jag mådde så pass dåligt av att vara i skolan att jag blev sjuk. På riktigt. Jag fick feber, jag var ofta förkyld och hade ont i magen. Jag tror att jag redan vid den här tiden utvecklade min depression och fick magkatarr. Men det visste jag ju inte om. Jag förtjänade väl att må så dåligt och bli så oerhört illa behandlad. 

Så här fortsatte det ända till 9an. Men jag kommer dit snart.

Jag började i en liten klass eftersom jag inte längre kunde vara med vanliga klassen. När jag gick in i min vanliga klass och dom redan hade börjat (ja, jag kom oftast alltid för sent då jag inte ville vara ivägen...) så blev jag totalt utstirrad. Gjorde jag något så skrattade alla och kollade snett på mig. Det var min vardag. Det var så jag vart behandlad i skolan.

När jag till slut inte stod ut så började jag som sagt i en liten klass, vid namn Smile. Där gick jag varje dag till 9an. Jag var fortfarande väldigt mycket hemma men där slapp jag umgås med dom i min klass. Jag slapp vara i högstadie-delen och jag hade nära till bussarna hem om det var något. Jag slutade också äta i matsalen och slutade åka buss. Jag och en till tjej åt mat nere i vårat lilla privata klassrum som vi fick nerhämtat varje dag. Pappa skjutsade mig till och från skolan varje dag i lite mer än två år också eftersom jag totalvägrade att åka buss.

På sommarlovet mellan 8an och 9an hände det något fruktansvärt. Jag har halft om halft minnesluckor - men något i min kommer ihåg varenda detalj. Jag har väldigt väldigt svårt för att prata om det, och det är jobbigt att skriva om det också. Men lite av min tanke är att varje ny psykolog jag träffar ska kunna gå in här istället så slipper jag gång på gång berätta allt. Här har jag ju allt samlat i en kortare version.

Tårarna bränner när jag tänker på det och det är väldigt jobbigt att skriva om det.
Men iallafall så åkte jag och en dåvarande kompis ner på stan för att träffa hennes pojkvän. Vi skulle möta upp honom på Dragarbrunnstorg. När vi var där så kom även dom absolut värsta från skolan mot mig. Det var kanske 3st från själva skolan men jag visste vilka dom flesta var. Dom var allt som allt typ 10 tjejer. Dom kom emot mig och den värsta typ "ledaren" gick emot mig och började skrika och putta på mig. Jag minns inte hur jag reagerade och vad som sas, men hon sa iallafall att jag var tvungen att ringa till hennes vän som jag skulle be om ursäkt till. Be om ursäkt för att jag kallat henne för horunge. Jag vet inte nu om jag gjorde det eller inte, men jag tror jag bara sa "detsamma" när hon sa att jag var en horunge. Skitsamma det spelar ingen roll nu längre.

Hon jag pratade med sa att hon skulle komma ner på stan och slå ihjäl mig och jag var totalt livrädd. Det går inte att beskriva, det var så fruktansvärt läskigt och obehagligt. "Ledaren" spottade mig flera gånger i ansiktet och på mina kläder och mitt hår. Hon fimpade på mig och stod ungefär två cm från mitt ansikte med sitt ansikte när hon skrek en massa hemska ord. Min dåvarande vän gjorde ingenting alls.

Till slut kom det fram en främmande man/gubbe som sa åt henne att sluta och hon började då att skrika på honom istället. Jag vet inte om jag tackade, men jag önskar att han förstår hur oerhört tacksam jag var som fick henne att sluta. Då sprang jag iväg. Jag sprang och sprang och gömde mig i en gränd i en trappuppgång vid mammas jobb. Sen ringde jag till mamma så att hon och pappa kom och hämtade mig. Jag var så rädd och jag har aldrig känt sådan skräck i hela mitt liv. Det var fruktansvärt och mitt hjärta dunkar fort bara jag tänker på det.

Tilläggas bör att jag var i kontakt med rektor, kurator, skolsköterska och ett flertal lärare och hade både enskilda samtal och samtal tillsammans med dom som mobbade mig värst. Men det hände ingenting. Dom slutade några dagar, sen var allt igång igen. Speciellt på internet. Det skapades till och med en sida på Playahead som hette något i stil med "alla vi som hatar Mollymus" och gruppen hade en del medlemmar.

När skolavslutningen kom och vi skulle börja i gymnasiet var jag totalt överlycklig. Jag vet att många, väldigt många, tycker att det är jobbigt att skiljas från sin klass och från högstadiet men för mig var det en befrielse. Det var en av dom underbaraste dagarna i hela mitt liv. Att aldrig mer behöva sätta en fot i den skolan.

Eftersom jag inte hade grundskolebetygen klara då jag hade mer än 40% frånvaro i skolan fick jag börja i en skola som kallas Villa Lugnet. Det är en skola för folk som dels haft det jobbigt i grundskolan och för dom som behöver läsa upp grundbetygen i Engelska, svenska och matte. Jag gick där ett år samtidigt som jag hade praktik på en blomsterbutik. Eftersom jag fortfarande inte åkte buss så fick pappa skjutsa mig varje dag fram och tillbaka till stan.

Men det varade inte så länge eftersom vi flyttade ganska snart och det var väldigt underbart. Jag kan nämna att jag inte sov ensam det sista halvåret. Jag sov inne hos mamma då jag inte kände mig trygg själv i mitt rum. Det var inte helt ovanligt att folk kastade kottar på mitt fönster för att reta mig. Det var hemskt.

Men vi flyttade som sagt in till stan - väldigt väldigt centralt. Jag bodde med gångavstånd ca 5min från själva gågatan. Det var helt underbart. Att slippa åka buss, slippa allt äckligt på landet och bara kunna slappna av inne i stan. Helt underbart. Jag trivdes superbra i våran etagelägenhet. Mitt rum var så fint och mysigt. Jag kom sakta men säkert på fötter, men inte mer än så. Jag vart ännu mer tillbakadragen och pratade inte mer än vad som behövdes. Jag fick då träffa en psykolog som jag gick hos i ca 2 år och honom trivdes jag riktigt bra med. Han var jätte snäll och det var skönt att prata med en utomstående vuxen människa som jag fick förtroende för. Tyvärr har jag inte hittat någon liknande psykolog som honom.


MER KOMMER SENARE